Don't stop me now - Queen

Jag måste bara få skrika.

Aaaaaaaaaaaaaaaah!!!

Himmel...

Stadsteaterns scen var läskig till en början, men när man vant sig så var det hur kul som helst.

Först gick vi fram allihop och sjöng vår sång.
"Shakespearience. Shakespearience. By the ninth grade."
Sen går de andra tillbaka till scenens bakre kant. Lämnar mig ensam i rampljuset mitt på scenen. Sittandes med benen i kors. Sen drar jag igång min monolog. Otroligt nog lyckades jag med hela utan att tappa bort mig.
Sen var min dialog med Sebastian och scenerna med Henke och Fanny. Hela vår del av showen avslutades med en kort dans till: "My Girl" då började faktiskt publiken att klappa takten. Oh yeah!
Sen Romeo och Julia, man får rysningar av de scenerna, så bra är dom.
En midsommarnattsdröm. Hela deras fungerade korrekt, för första gånger. Även om de fick improvisera lite. Men vi är ju proffs allihop så det gick finfint :)
Sista är Macbeth. Den börjar med att alla 27 skriker det högsta de kan. Det, om något förstummar publiken. Ascoolt att vara med i det.
Hela vår 40 minuters föreställning gick faktiskt underbart bra. Och det gick inte att hindra leendet som spred sig över allas ansikten när vi sjöng vår avslutande sång och tog emot applåderna.

En kick. Det var vad det var.
Stadsteaterns stora scen. Fattar du?

Där satt jag ensam, och jag var mer än lite nervös.
Min röst var på väg att börja darra flera gånger. Men det flöt på. Mest för att med så många starka lampor i ögonen ser man inte publiken. Allt är bara mörker runt omkring.

Efteråt var alla helt höga på upplevelsen. Kramkalas, skratt och fotografering.

Aooo!! I like it.
Fatta att jag kommer minnas den här dagen.